Re: Ang. en lagvals klausul

Stig Strömholm har skrivit en monografi med titeln "Upphovsrätt och 
internationell privaträtt" (Norstedts, 2001) som jag ägnat eftermiddagen 
åt att studera delar av. På sidorna 326 till 338 redogör Strömholm för 
hur Romkonventionen av 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser av 
doktrinen har tolkats vid upphovsrättsliga avtal. Den tyske rättsvetaren 
Eugen Ulmer har enligt Strömholm har haft ett starkt inflytande på den 
upphovsrättsliga tolkningen av Romkonventionens idé om den 
"karakteristiska prestationen" i Europa. Ulmers lösning är att lagvalet 
skall knytas till den part som är mest aktiv. När t.ex. en förläggare 
överlåter sina rättigheter till en annan näringsidkare så är Ulmers 
lösning att det är den som överlåter rättigheterna som är den mest 
aktive. Om den ena parten är en upphovsman och den andra parten är ett 
företag eller en organisation som åtar sig att utnyttja verket och 
försvara rättigheterna till det då är det denna part som är den mest 
aktiva. Vid exklusiva överlåtelser anser Ulmer att det är förvärvaren av 
den exklusiva rättigheten som är den mest aktiva. Slutligen vid 
icke-exklusiva överlåtelser och överlåtelser som inte är kopplade till 
någon utövningsplikt så anser Ulmer att det är licensgivaren som är den 
aktive.

För nordisk del så har Lennart Pålsson anfört att den karakteristiska 
prestationen är licensgivarens tillstånd att nyttja den 
immaterialrättighet som tillhör honom och därför så bör utgånspunkten 
vara att licensgivarens lag används, men om avtalet är betungande för 
förvärvaren så bör licenstagaren få fördel av lagvalet. Michael Bogdan 
verkar anse att om en förläggare köper en rättighet så är det 
förläggaren som är den aktive och denne borde därmed få fördel av 
lagvalet. Rosén säger i princip samma sak, men anför också att om det 
rör ett licensavtal med många olika licenstagare i många olika länder så 
ter det sig rimligare att använda sig av licensgivarens lag.

Den danske rättsvetaren Ole Lando är enligt Strömholm den rättsvetare i 
norden som ägnat sig mest åt dessa frågor. Landos lösning ligger nära 
Ulmers. Lando förespråkar att, som huvudregel, så skall 
överlåtarens/upplåtarens lag gälla. Om förvärvaren åtar sig hela bördan 
att utveckla, marknadsföra och bevaka en rättighet skall dock lagen i 
förvärvarens land gälla. Om det finns många licenstagare i många olika 
länder bör dock licensgivarens lag gälla.

Strömholm påpekar sedan att en lösning för den svenska rätten dels måste 
vara rättvis, dels vara praktisk och dels konventionslojal. Att försöka 
hålla ihop skyddsland med lagval kan te sig praktiskt men Strömholm 
påpekar att en sådan lösning inte nödvändigtvis är konventionslojal. Vid 
förlagsavtal, eller i huvudtaget vid onerösa avtal, ter sig ett lagval 
baserat på förvärvarens hemort vara bäst anser Strömholm.

Frågan blir nu vad man ska säga om ett benefikt avtal där licenstagarna 
inte åtar sig att utföra någon större prestation, och där licenstagarna 
kan finnas i väldigt många olika länder. Någon lösning i praxis finns 
naturligtvis inte, men de flesta rättsvetare verkar benägna att i en 
sådan situation välja licensgivarens lag, med motivet dels att det är 
denne som gör den karakteristiska prestationen och dels att det är mer 
praktiskt.

Jag måste med anledning av ovanstående ställa mig tveksam till att man 
kan utgå ifrån att en svensk domstol vid en tvist som rör en Creative 
Commons licens skulle anse att licenstagarens hemort skulle vara 
vägledande för lagvalet, det ter sig faktiskt minst lika rimligt att 
anta att licensgivarens hemort kommer att avgöra lagvalet.

/Peter Brink